att säga hejdå är väl något man aldrig lär sig eller vänjer sig vid. jag vet att vi ses snart igen men det kändes ändå riktigt jävla tomt att lämna olivers hus för någon timme sedan.
jag saknar redan att vara där, vakna upp med oliver bredvid mig. om tre veckor ses vi igen. på ett helt annat, nytt ställe där jag hoppas att jag kommer att trivas i fem månader framöver. jag längtar samtidigt redan hem igen, fast jag inte åkt ännu. konstigt känsla, som jag lär vänja mig vid rättså fort. jag tror man lär sig att uppskatta det man har här hemma så mycket mer efter några månader på ett helt annat ställe. förhoppningsvis blir det en underbar vår och sommar när jag kommer hem, och det är verkligen något jag ser fram emot. att längta tillbaka, hem hit.

nu har jag varit känslosam nog och drar en liten kort resumé om helgen som varit.
i fredags var det full fart på mig, körde fram och tillbaka till stan hela tre gånger, och en gång fram och tillbaka till gympan för att hämta maja. sista gången i stan hämtade jag upp oliver och filip, skjutsade filip hem och sedan vidare för att hämta pappa och bosse, lämnade bosse och sedan hem för en middag med hela familjen. mycket körande, and i love it. förrutom på kvällen mitt i stan, så förrvirande.. men det lär man sig väl efter ett tag.. i guess.
lördagen bestod av en lugn morgon hemma hos mig och sedan iväg för att hämta ut biljetter till emmas dansuppvisning som var på eftermiddagen. så där satt vi hela eftermiddagen, många duktiga dansare och även många ikke duktiga dansare. hehe.
lördagskvällen är alltid densamma nuförtiden, hyra svenska polisfilmer, johan falk och wallander, en fet chips-påse och olivers säng. riktigt jävla lovely!
söndagen var sorglig, och jag o oliver skulle försöka oss på att laga mat, det slutade lyckligt och köttfärssåsen blev omtyckt. duktiga! kan ju dock hoppa över detaljerna som att köket såg ut som om vi hade lagat mat till minst hundra pers... äh kan inte hjälpas.

nu inväntar jag paradise och kollar lite alpha dog.
kisses